Arbete och kapital är inte jämlikar

Sammanfattning: Många av dagens ekonomer behandlar arbete och kapital som jämlikar på den fria marknaden. I denna artikel förklaras varför kapitalet alltid har ett maktövertag, på grund av att det kan dra sig ur produktionen, och hur detta övertag är orsaken till att kapitalister kan ta ut vinst.

Grundläggande begrepp

För all mänsklig produktion behövs en kombination av arbete, kunskap och produktionsmedel. Med produktionsmedel menas alla de ting som behövs i produktionen, såsom material, bränsle, byggnader, maskiner, verktyg eller mjukvara.

I en marknadsekonomi tar man betalt för sitt bidrag till produktionen. I en kapitalistisk ekonomi finns två huvudsakliga grupper som tar betalt: lönearbetare och kapitalister.

Lönearbetare säljer sitt arbete och sin kunskap i ett paket. Man brukar därför dela upp arbete i kvalificerat och okvalificerat, beroende på hur mycket eftertraktad kunskap arbetaren besitter. Oavsett får arbetaren betalt i form av lön.

Kapitalister kan också bidra med kunskap, genom att de deltar i företagets ledning, men främst tar de betalt för sin insats av kapital.1 Deras penningkapital används för att köpa produktionsmedel, men också för att köpa arbetskraft. Kapitalet omvandlas då från penningform till produktivt kapital. Men det är från kapitalistens perspektiv fortfarande kapital, alltså tillgångar som används för att skaffa mer tillgångar.

För de kapitalister som äger företag kommer betalningen i form av vinst. För de finanskapitalister som lånar ut pengar kommer den i form av ränta.

Alla inkomster från den kapitalistiska produktionen kan delas upp i lön eller kapitalinkomst.2 En viss andel av samhällets produktion tillfaller arbetare (i form av lön) och resten går till kapitalister (i form av vinst och ränta). Ifall lönerna ökar utan att produktionen också gör det måste vinsterna falla, och vice versa.

Ömsesidigt beroende

Lönearbetare och kapitalister är beroende av varandra. Arbetaren kan inte producera fysiska varor direkt till marknaden utan att ha produktionsmedel, och för det krävs pengar. Även i den rena tjänstesektorn har arbetaren svårt att klara sig på egen hand, även om det där kan behövas färre (eller inga) produktionsmedel.3 Företag blir sällan lönsamma på en gång, och tills dess behövs en insats av pengar till arbetarens konsumtion. Den tidsperiod som krävs för att bygga upp ett kontaktnät av kunder och leverantörer bidrar till behovet av startkapital.

För att bli effektivt och konkurrenskraftigt måste ett företag dessutom oftast uppnå en viss storlek, med mer än en anställd. Kapitalistens funktion blir då att ha tillräckligt med pengar för att betala löner till en större grupp på en gång, samt betala för eventuell lokal, och på så sätt sammanföra dem i effektivt samarbete. Kapitalet används också för reklam, administration, patent och andra sidotjänster som en enskild arbetare skulle ha svårt att betala ur egen ficka.4

Kapitalister är beroende av arbetare för att kunna producera varor. Därmed finns ett ömsesidigt beroende, som skulle kunna tolkas som ett jämbördigt förhållande. Men det är missvisande, för beroendena är av helt olika slag.

Skillnader mellan arbete och kapital

Arbete och kapital kommer till världen på olika sätt, har olika funktion i ekonomin och beter sig på väldigt olika sätt på marknaden. Trots detta betraktas de ofta som jämlika samarbetspartners av ekonomer.5 Var och en bidrar frivilligt med vad de har att erbjuda och får betalt i enlighet med vad deras vara (arbetskraft, kunskap eller kapital) är värd, menar man. I dessa ekonomers modeller fungerar dessutom arbetskraft ungefär som vilken vara som helst.

Följande skillnader gör att den bilden inte stämmer:

Arbetskraft produceras inte som andra varor

Att leva medför kostnader i mat, kläder, bostad och så vidare. Denna nödvändiga konsumtion har två syften. Dels håller den oss friska och vid liv, dels kan konsumtionen innebära njutning i sig. Som friska individer, kapabla att ägna oss åt livets olika aktiviteter, får vi på köpet en vara att sälja: arbetskraft.

Denna vara kan säljas på arbetsmarknaden och ge lön. Om priset på arbetskraft (lönen) går ner så blir det mer oattraktivt att arbeta. Här gör konventionella ekonomer antagandet att alla människor kan välja fritid framför arbete, om de känner att arbetet inte betalar tillräckligt. Men om man ställer sig utanför arbetsmarknaden så måste man ju ändå betala för livsmedel. Livet fortsätter att kosta pengar, men ger ingen inkomst. Ens arbetskraft fortsätter att produceras, men går osåld. Detta är ohållbart, och man tvingas ut på arbetsmarknaden igen.

Produktionen av varor i kapitalistiska företag sker på helt andra villkor. Ifall varans marknadspris är för lågt, så att företaget inte är lönsamt, kan företaget (likt arbetaren) minska sin försäljning. Men till skillnad från arbetaren kan företaget också minska sin produktion, eller lägga ner helt. Produktionen och dess medföljande kostnader kan alltså anpassas efter marknaden.

Ett företag är på sätt och vis lika beroende av marknaden som en arbetare. Men till skillnad från arbetaren har det kapitalistiska företaget inte ett ovillkorligt behov av att överleva, eller ”producera arbetskraft” i en bestämd mängd. När företaget inte nöjer sig med sin situation på marknaden kan det välja att sluta existera. Arbetaren måste dö för att bli av med sina fasta utgifter.

Men är inte kapitalisten bakom företaget också beroende av en inkomst? Kan denne verkligen lägga ner sitt företag utan att svälta ihjäl? Ja, kapitalisten har flera alternativ som förklaras i följande punkter.

Pengar kan investeras eller konsumeras

Vanligtvis investerar kapitalisten sina pengar och lever på vinsten eller räntan. Om denna kapitalinkomst periodvis är för låg att leva på, så kan man som kapitalist istället leva på att konsumera sitt kapital. Ifall man har en stor mängd sparade pengar så kan man ju gå till affären och handla för dem. Har man dyrbar fast egendom kan man använda den som säkerhet för att ta ut ett lån. Pengar i företag, som annars skulle användas till att köpa nästa periods arbetskraft och material, kan plockas ut som vinst istället för att återinvesteras.

Detta är så klart inte långsiktigt hållbart, men ger kapitalisten en grundläggande trygghet som arbetaren inte har.6 Pengar som inte går in i produktionen kan konsumeras, men arbete som inte går in i produktionen går förlorat.

"Nu har jag sparat på krafterna i 5 år. Jag har inte rört ett finger! ...blir det nå'n ränta på 3 kg navelludd?

Ifall arbetare vill ställa sig utanför produktionen måste de spara pengar till a-kassor, strejkkassor och liknande. Genom att leva av sådana kassor kan de tillfälligt vägra att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna. När utbudet av arbetskraft minskar blir den mer värdefull. På så sätt kan arbetare kräva högre löner och bättre arbetsvillkor. Men detta kräver att många arbetare samlar sina begränsade medel och organiserar sitt motstånd. För kapitalister är saken enklare. De har mer pengar, per definition. Kapitalet utgör sin egen stridsfond, eftersom det kan konsumeras.7

Kapitalister kan också arbeta

De flesta kapitalister har förmågan att arbeta, och kan därför sälja sin arbetskraft som en sista utväg. De flesta arbetare har däremot inte något kapital att leva av.

Ifall fördelningen mellan vinst och lön är till arbetarnas fördel, så kan kapitalister arbeta mer för att täcka sina förluster. De blir då mindre beroende av sitt kapital och kan ta ut det ur produktionen. I det motsatta fallet, när vinsterna är höga och lönerna låga, så kan arbetare inte välja att arbeta mindre och leva mer på sitt kapital. De har ju inget kapital att leva av, det är därför de är lönearbetare!

Kapital kan ge inkomst utanför produktionen

Som klass är kapitalister beroende av att det finns arbetare, annars måste de själva ta arbetarnas plats i produktionen. Men för den enskilde kapitalisten är beroendet inte lika starkt. Det finns nämligen sätt att investera kapital och ta ut vinst utan att blanda in arbetare.

Det första är att låna ut pengar till konsumtion eller bostadslån. Kapitalisten behöver då inte anställa någon och är inte heller beroende av ränta från en annan kapitalist som har anställda. Man tar istället ränta direkt från konsumenterna.

Det andra är att spekulera i värdepapper, valutor, råvaror, fastigheter och så vidare. Istället för att ta ut vinst från produktiva investeringar så tjänar man pengar på att köpa billigt och sälja dyrt. Sådana investeringar tillför inget till samhället i form av faktiska varor och tjänster. Det blir inte heller många jobb. En viss mängd arbetskraft kan behövas när finanssektorn expanderar, men den är liten i förhållande till hur mycket pengar som omsätts.

Ju mer pengar som används för att spekulera, desto mer stiger priserna på spekulationsobjekten. Ju snabbare priserna stiger, desto större vinster kan man göra. Detta ökar intresset för att spekulera, vilket skapar en ond cirkel och bubblor som måste brista. Ändå är det kortsiktigt ett mycket realistiskt sätt för kapitalister att tjäna pengar utan att anställa någon. När bubblan väl brister skapas förvisso vinnare och förlorare bland spekulanterna. Men de största vinnarna är de som lyckats sälja innan bubblan sprack, inte de som aldrig spekulerade. Att genom spekulation dränera den produktiva ekonomin på pengar är alltså inte ett irrationellt beteende för enskilda kapitalister.

Arbetskraft kan inte investeras på börsen och växa i värde. Det måste ingå i produktionen för att ge en inkomst. Därför blir beroendeförhållandet mellan arbete och kapital skevt.

Arbete kan inte läggas på hög

Kapital kan samlas i form av pengar, värdepapper och varor. Genom att återinvestera sina kapitalinkomster kan man också få mer kapital. Detta möjliggör ökad vinst, som kan ge ännu mer kapital i exponentiell takt. Ju större ett kapital är, desto mäktigare blir det i relation till arbetare och andra kapital. Kapitalet stärker därför hela tiden sin position, bara genom sin normala verkan. Den enda gränsen för kapitalets tillväxt är storleken på hela den kapitalistiska ekonomin.

Arbetskraft fungerar helt annorlunda. Den förbrukas i samma stund som den produceras, och kan inte sparas. Hur mycket livsmedel arbetaren än köper kan hen inte öka sin arbetskraft mer än kroppen och dygnets timmar tillåter. Därför kan arbetare inte sälja sin arbetskraft för att få mer arbetskraft.8

Däremot kan kapitalister använda sin vinst till att anställa fler. Från deras perspektiv kan köp av arbetskraft leda till ökad inkomst, som leder till större köp av arbetskraft. Arbetskraft som köps kan alltså fungera som expanderande kapital, men den egna arbetskraften kan inte göra det.

För att arbetaren ska få samma förutsättningar som kapitalisten måste denne övergå till att bli kapitalist. Enskilda arbetare, som på något sätt lyckas skaffa tillräckligt med pengar, kan göra den resan. Det är dock omöjligt för alla att bli kapitalister. Både i praktiken (eftersom man inte har pengarna) och i teorin (eftersom produktionen kräver att det finns arbetare).

Slutsats: Arbetsmarknadens ojämlika dynamik

Arbetskraftens pris är lön och förmåner i relation till arbetstimmar och arbetsvillkor. När efterfrågan på arbete är hög måste företag konkurrera om arbetare. Då kan arbetarna kräva ett högre pris för arbetskraften, vilket ger mindre över till vinst och ränta.

Ifall efterfrågan på arbete är låg, och arbetslösheten alltså är hög, så måste arbetare konkurrera med varandra om jobb. Det pressar ner arbetskraftens pris, vilket lämnar mer utrymme för vinst. Förhållandet mellan löner och kapitalinkomster avgörs därför i första hand av hur utsatta arbetare är på arbetsmarknaden. Detta beror i sin tur på hur mycket arbete företagen behöver. Ju mer kapital som investeras i produktion som kräver någon form av arbete, desto mer arbete efterfrågas totalt.

Samtidigt styrs kapitalisters vilja att investera av hur mycket vinst de kan göra. Om lönekraven är för höga och vinsterna för låga kan de vägra att investera sitt kapital. Kapitalister kan därför kräva vinst för att investera, vilket är vinstens orsak!9

Detta leder till cykler på arbetsmarknaden. När kapitalister ser möjligheter att göra vinst investerar de i produktionen. Detta ökar efterfrågan på arbete, vilket pressar upp lönerna. Det minskar i sin tur andelen som går till kapitalinkomster. Vinsterna avtar, vilket minskar kapitalisternas investeringar i den produktiva ekonomin. Efterfrågan på arbete sjunker, och lönerna sänks tills det går att göra godtagbar vinst igen. En ny cykel kan då inledas.

Den minsta godtagbara vinsten bestäms på så sätt av kapitalisterna. Men på en oreglerad marknad bestäms den lägsta godtagbara lönen inte av arbetarna. Om lönen faller så har de inte samma möjlighet som kapitalet att ställa sig utanför. Med låga löner kan man istället vara tvungen att arbeta mer för att ha råd med sina fasta utgifter. Tillräckligt låga löner kan därför öka utbudet av arbetskraft, vilket sätter ytterligare press på lönerna nedåt.10

Cyklerna på arbetsmarknaden går alltså inte mellan att vara till kapitalets fördel och att vara till arbetarnas fördel. Villkoren ställs hela tiden av kapitalet, som är minst beroende av motparten och därför har den största makten.

Vissa grupper av arbetare kan dock tjäna långt mer än andra. Höga löner är en förlust för kapitalet, så detta måste kompenseras med högre vinst någon annanstans. Inom ett företag kan några ha väldigt hög lön, om andras löner är tillräckligt låga. Kapitalistiska företag som gör vinster utöver det normala har också utrymme att betala löner utöver det normala. Om de till exempel säljer en vara som är väldigt efterfrågad, och utbudet inte har kommit ikapp, så är konkurrensen på varumarknaden svag. Då kan de ta ut höga priser, långt över sina kostnader. I sådana sektorer kan lönerna tillåtas stiga utan att vinsterna hotas.

Men alla varumarknader kan inte samtidigt (eller i evighet) ha en efterfrågan som överskrider utbudet. Ifall de stora vinsterna istället kommer av ett mer permanent monopol så blir konsumenterna förlorare. Arbetares förbättrade situation i dessa sektorer är alltså både temporär och privilegierad, i betydelsen att alla omöjligt kan få samma fördelar. Om alla kapitalistiska företag tog ut monopolvinster så skulle arbetarnas högre löner ätas upp av konsumtionsvarornas högre priser.

Vissa grupper av arbetare kan alltså leva gott inom kapitalismen, men på det stora hela är systemet upplagt till kapitalets fördel. Lägg till detta att kapital har förmågan att växa explosionsartat, och att kapitalets makt är beroende av dess storlek. Då får man ett system där maktskillnader inte bara är inbyggda, utan tenderar att bli större.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *