Vad är kapitalismen?

Sammanfattning: Kapitalism är ett ekonomiskt system där kapitalister investerar kapital för att få mer kapital. Det är också namnet på den grupp ideologier som rättfärdigar ett sådant system. Kapitalism och fri marknad är alltså olika saker, även om det finns kopplingar mellan dem. Liberalers försvar av kapitalismen grundar sig delvis på att man inte gör denna distinktion.

Finns renodlad kapitalism?

Ordet kapitalism används ofta utan att tydligt definieras. Kapitalismens förespråkare och kritiker har i regel olika syn på vad dess kärna är, vilket gör att de har svårt att förstå varandra.

Förespråkare vill gärna fylla sin definition med positivt laddade ord som frihet och rättigheter. ”Kapitalism är fri marknad, fri företagsamhet och privat äganderätt” kan man höra. Kritikers definitioner kan vara mer negativt laddade, i stil med ”kapitalism är ett klassamhälle byggt på att rika exploaterar fattiga.”

Vanligtvis är man i alla fall enig om att kapitalism syftar på det ekonomiska system som vi lever med idag. Detta är också hur termen först användes, som en praktisk etikett för att beskriva den moderna ekonomiska verkligheten i västvärlden, i kontrast mot tidigare ekonomiska system, socialismen och ekonomierna i mindre utvecklade länder.

Men även här har det uppstått oenighet. Om man definierar kapitalismen som ”fri marknad” och sedan upptäcker att verklighetens marknader inte är särskilt fria, utan fyllda av regleringar och monopol, så är det lätt att komma till slutsatsen att dagens ekonomi inte är kapitalistisk. Kapitalismen går då från att vara en praktisk etikett på något verkligt till att bli ett ideal.

Utifrån detta perspektiv är dagens moderna ekonomier inte kapitalistiska på riktigt, utan korrumperade versioner av den rena och ädla egentliga kapitalismen. När vänstern pekar på den existerande kapitalismens problem — växande ojämlikhet, ohämmad exploatering av miljön, återkommande kriser och så vidare — så blir därför svaret från många liberaler att dessa problem inte har med kapitalismen att göra. Vi lever nämligen inte i en kapitalistisk värld, så exempel från verkligheten kan inte användas som argument mot kapitalism.

—"Trädet ser lite dött ut... Vi kanske borde hugga ner det?" —"Äh, det där är inget träd! Ett träd har löv."

Det finns ett grundläggande misstag som alla kapitalismens förespråkare gör, oavsett om de menar att dagens ekonomi är verkligt kapitalistisk eller ej. De utgår ifrån att alla förvrängningar av fri marknad, privat ägande och individuella friheter kommer från en utomstående kraft som fördärvar kapitalismen. Vad man ser som den korrumperande kraften utgör den avgörande skillnaden mellan högerns olika politiska ideologier.

För liberalismen är okunskap den stora fienden. Man menar till exempel att vänstern (med sitt kortsiktiga ha-begär och låga begåvning i ekonomisk teori) reglerar kapitalismen på ett sätt som är långsiktigt irrationellt. För konservatismen är problemet de otyglade massorna och moraliskt fördärv. Den kapitalistiska staten måste då skyddas från överdrivet demokratiskt inflytande. För extremhögern är roten till förfall den kulturmarxistiska judekonspirationen.1

Ingen av dem verkar se att det som fördärvar kapitalismen är kapitalismen själv. Fri konkurrens leder till monopol. Individens rätt till privat ägande leder till koncentration av rikedom, så att vissa individer inte äger något. Oreglerade marknader leder till mäktiga storföretag som sedan reglerar marknaderna till sin fördel och så vidare.

Mekanismerna bakom sådana tendenser får behandlas i detalj en annan gång. Poängen är att man inte kan förstå vänsterns kritik av kapitalismen om man utgår ifrån att kapitalismen bara är en rad fri- och rättigheter. I den kritiska bilden av kapitalismen ryms både den rena kapitalismens ideal och dessa ideals förvrängning i verkligheten. De är två sidor av samma mynt.

Vad är då kapitalismen, om den inte är samma sak som liberalismens fri- och rättigheter? Att utgå från kapitalismens konsekvenser, såsom ojämlikhet och exploatering, fångar inte heller fenomenets kärna.

Nyckeln till frågan finns i roten till själva ordet: kapital-ism. En definition av kapitalism som inte utgår ifrån kapital har missat hela poängen med varför begreppet behövs. Detta blir tydligt om man spårar ordets etymologiska ursprung i kapital, via kapitalist och kapitalistisk.

Kapital

Kapital är ett ord med uråldriga rötter. Det kommer från ett gammalt ord för huvud, vilket återfinns i till exempel latinets per capita (per huvud) och engelskans capital city (huvudstad). I överförd bemärkelse kom det att betyda förmögenhet, eftersom rikedom i gamla samhällen ofta räknades i hur många kor man hade — antal kohuvuden.2

Med tiden fick det en mer specifik betydelse inom ekonomisk lära. Kapital är inte vilken rikedom som helst, utan tillgångar som används för att öka sina tillgångar. Adam Smith definierade kapital som den del av en människas tillgångar från vilken denne förväntar sig en inkomst.3

Att använda resurser som kapital är alltså något annat än att använda dem som konsumtionsmedel. När man använder pengar för konsumtion har man förlorat pengarna. För att kunna konsumera igen måste man tjäna nya pengar på något sätt. När man använder pengar som kapital får man tillbaka lika mycket som man lade in och mer därtill!

Kapitalist

En kapitalist är någon som får sin huvudsakliga inkomst från kapital. Det kan vara en industrikapitalist som får vinst från sina företag, en handelskapitalist som köper billigt och säljer dyrt eller en finanskapitalist som lånar ut pengar mot ränta. Förutsättningen för alla dessa inkomstkällor är att man har resurser att investera, ett kapital.

Kapitalisten skiljer sig från till exempel en lönearbetare. Arbetaren får sin inkomst från att sälja sin arbetskraft, inte från att äga en förmögenhet. Som ett annat exempel skiljer sig kapitalisten från en bonde som både äger och arbetar på sin gård. En sådan bonde har förvisso kapital (gården) men kan inte leva uteslutande av själva ägandet, utan måste också själv arbeta med kapitalet för att producera varor.

Att vara kapitalist kan också betraktas som en roll som vem som helst kan träda in i. I den meningen är nästan alla svenskar kapitalister, eftersom våra pensionspengar är kapital som genererar pengar åt oss på börsen. Men de flesta får ändå sin huvusakliga inkomst från arbete. Och de flesta pensionärer lever mest på vad som sparats från deras lön, inte kapitalets avkastning. Trots att vi kan kliva in i rollen som kapitalist ibland, så tillhör vi alltså inte samhällsklassen kapitalister. Det gör bara de som huvudsakligen lever på att tjäna pengar på sina pengar.

Kapitalistens existens är beroende av att det finns andra som inte kan leva på sitt kapital och som därför måste arbeta. Utan icke-kapitalister hade det inte funnits någon produktion. Kapitalisten skulle då själv behöva utföra det praktiska arbetet för att få en inkomst och därmed upphöra att vara kapitalist.

Betyder detta att kapitalister inte arbetar? Nej, de kan ofta arbeta med att förvalta sin förmögenhet eller aktivt delta i styrandet av sina företag. Men i princip skulle de kunna betala någon annan för att göra allt detta och bara leva av sina pengar. De är inte beroende av sitt arbete, utan tar del i styrningen av i huvudsak två anledningar: 1. för att ha något att göra 2. för att de inte litar på andras omdöme.

Kapitalistisk

Att något görs kapitalistiskt betyder att det följer kapitalets och kapitalisternas logik, alltså att tillgångar investeras för att investeraren själv ska få mer tillgångar. Kapitalistisk produktion är när produktionen av varor och tjänster styrs av en sådan logik.4

Men vänta nu, är inte all produktion till för att få mer? I någon mening kanske, men utmärkande för den kapitalistiska logiken är att man vill få ut mer kapital. Pengar investeras för att få ur mer pengar. Man investerar sedan dessa extra pengar för att få ut ännu mer pengar! Att på detta sätt ständigt öka sitt kapital är något som kapitalister måste sträva efter, annars riskerar de att pressas ut från marknaden av större kapital och därmed förlora sin möjlighet att själva leva som kapitalister. Dessutom är en nyckelfaktor att syftet är att öka sitt eget ägande, inte att bidra till samhällets totala välstånd. Slutligen blundar den kapitalistiska logiken för alla andra kostnader än hur mycket pengar som stoppats in i produktionen. Allt som inte har en prislapp är irrelevant, eftersom syftet bara är att få ut mer pengar än man betalat.5

Sett ur det perspektivet blir det tydligare att inte all mänsklig produktiv verksamhet är kapitalistisk. Men eftersom de flesta av oss är så marinerade i den kapitalistiska logiken kan det vara svårt att tänka sig något annat. Därför kan några exempel behövas.

Det mest uppenbara exemplet på något icke-kapitalistiskt är vårt eget arbete i hemmet. Vi investerar arbete, tid och material på att städa, tvätta kläder och laga mat. Vi gör det inte för att vi förväntar oss att få ut mer pengar, utan för att få ut nytta av själva arbetet. Nyttan av ett rent hem och en god måltid är inget vi kan lägga på hög och bilda en förmögenhet av, utan något som vi konsumerar i samma takt som det produceras. Det är ren reproduktion, alltså produktion för att upprätthålla livet och samhället, inte ämnat för expansion. Dessutom är det ofta ämnat till att göra nytta för andra, inte för en själv, något som (fortfarande) är särskilt sant gällande kvinnors hushållsarbete.

Ett annat exempel är offentlig skola och sjukvård. Staten investerar i dessa, inte för att få ut mer pengar än man stoppade in, utan för att uppnå högre utbildning och bättre hälsa. Förvisso kan det i längden leda till högre inkomster för staten, men det är inte slutmålet.

Samtidigt kan offentlig skola och sjukvård anta en kapitalistisk logik om politiker och statliga tjänstemän börjar tänka att syftet med utbildning och hälsa är högre skatteintäkter istället för att se dem som egenvärden. När vårdcentraler och skolor privatiseras, och börjar drivas av kapitalister, blir också produktionslogiken mer kapitalistisk. God vård och utbildning blir inte det övergripande målet, utan underställs jakten på vinst.

Allt icke-kapitalistiskt kan på liknande sätt förvandlas till kapitalistiskt och detta är också många kapitalisters mål. Eftersom de hela tiden vill expandera sitt kapital måste de hitta nya saker att äga och tjäna pengar på. När man inte hittar investeringsmöjligheter i industri och handel börjar man sätta politisk press på att privatisera det offentligt ägda.

Å andra sidan kan produktion av alla möjliga varor och tjänster bedrivas på ett icke-kapitalistiskt sätt. Det behöver inte betyda att staten äger allt. En annan modell är det arbetarägda företaget. Om arbetare själva äger sina företag så styrs inte längre verksamheten av en rent kapitalistisk logik. Arbetarna får inte sin inkomst från att äga, utan från att arbeta. Ägandet är bara en förutsättning för att ge sig själva jobb. Samtidigt ger ägandet dem möjligheten att styra företaget enligt bredare intressen än att bara tjäna pengar. De vill också ha en god arbetsmiljö, meningsfulla arbetsuppgifter och trygga anställningar.6

Om konsumenterna eller lokalsamhället också är delägare så kan verksamheten bedrivas ännu mer holistiskt: hänsyn till miljö, konsumenthälsa och samhälle kan bli egenvärden i styrningen.

Den kapitalistiska logiken präglas istället av att allt styrs av ett enda mål, vinstmaximering.

Kapitalism

Varje samhälle behöver någon typ av produktion eller ekonomisk verksamhet. Annars har människor inget att leva av. Den som äger den ekonomiska verksamheten har den slutgiltiga makten över ekonomin och har därför också stor makt över hela samhället.

Ett kapitalistiskt samhälle präglas av att ekonomin styrs kapitalistiskt, och alltså till stor del ägs av kapitalister. Kapitalisternas ekonomiska makt ger dem social, ideologisk och politisk makt. Hela samhället, medborgarnas världsuppfattning, politiken och vardagen präglas av kapitalisters intressen och kapitalets logik. Vi kan då tala om kapitalismen som samhällsordning.7

Man kan också använda kapitalism som en paraplyterm för allt som är kapitalistiskt. Då kan man tala om olika grader av kapitalism, utan att det behöver vara den dominerande samhällsordningen.

Men kapitalism kan också syfta på en ideologi som förespråkar kapitalismen som system. Utifrån denna tolkning av ordet kan man ibland höra människor kalla sig ”kapitalister”. Vad de menar är att de förespråkar kapitalismen, inte att de får sin huvudsakliga inkomst från kapital.8

Kapitalismen som ideologi är inte en enhetlig lära med ett antal orubbliga principer. När kapitalismkritiker talar om kapitalistisk ideologi menar de alla ideologier som på något sätt rättfärdigar den kapitalistiska ordningen, alltså en ekonomi som ägs av kapitalister. Den klassiska liberalismen är bara en av flera sådana ideologier.

Sambandet mellan liberala friheter och kapitalismen

Har då liberaler fel när de säger att kapitalism är fri marknad, privat ägande och fri etableringsrätt?

Nej, de har rätt i att detta är principer som leder till kapitalism. Samtidigt är de inte nödvändiga aspekter av en kapitalistisk ekonomi. Liberalismen kommer och går, allt eftersom att olika typer av kriser tvingar in politiken i nya riktningar, men kapitalismen blir kvar. Både historiskt och i samtiden finns kapitalistiska stater som aldrig behövt liberalism för att vara kapitalistiska. Kapitalism utan liberalism kan till och med vara mycket ekonomiskt framgångsrikt. Bismarcks Tyskland och det moderna Kina är två exempel på detta.

Låt oss då lite närmare studera hur det privata ägandet och den fria marknaden egentligen hör samman med kapitalismen.

Privat äganderätt

Privat ägande gör det möjligt för kapitalister att existera. En förutsättning för att ha kapital är ju att man kan äga tillgångar. För att det ska kunna finnas en klass av kapitalister måste det dessutom finnas en grupp som inte äger kapital, och som därför blir beroende av kapitalisterna för att kunna producera och konsumera. Denna beroendeställning kan kapitalisterna utnyttja för att ta ut ränta och vinst. De tar helt enkelt betalt för att andra ska få använda deras kapital. Men om alla människor har tillgång till egna eller allmänna produktiva resurser så behöver de inte kapitalisten. Då skulle räntan och vinsten utebli. Kapitalismen kräver alltså en grupp med överflöd av kapital och en grupp med underskott.

Det privata ägandet åstadkommer båda förutsättningarna i ett slag. Genom att jordens begränsade resurser tillåts ägas i privata händer möjliggörs en uppdelning mellan de som äger och de som inte äger.

Enligt klassiska liberaler är det privata ägandet en garant för individens frihet och oberoende. Genom att den enskilde arbetaren har rätt till sin egen jord och sina egna verktyg kan den vara fri. Men det privata ägandet, i sin ideala liberala form, är inte evigt. Eftersom större kapital är starkare än små så konkurreras enskilda producenter ut. Sedan blir det gynnsamt för kapitalister att slå ihop sina pengar i aktiebolag och fonder. Det privata ägandet övergår till att bli socialt. Produktionen ägs inte längre av fria individer utan av demokratiskt styrda kollektiv. Men dessa kollektiv är exkluderande, bara öppna för den som har tillräckligt med pengar att köpa en betydande andel. Vem som äger, en individ eller ett kollektiv, blir inte längre den överordnande principen. Vinstmaximeringen ställer sig över allt. Det privata ägandet övergår i ett kapitalistiskt ägande.9

Den privata äganderätten skulle kunna begränsas, så att bara vissa får äga, utan att kapitalismen på något sätt försvinner. Rätten för individer att äga kapital skulle också kunna avskaffas, så att endast stora aktiebolag får finnas, men produktionen skulle fortfarande kunna vara kapitalistisk. Liberalismens privata äganderätt är bara en av många former av ägande som möjliggör kapitalism.

Fri marknad

För att kunna tjäna pengar på kapital krävs en marknad. Men att marknaden görs fri och öppen blir bara nödvändigt för kapitalismen ifall produktionen redan domineras av icke-kapitalistiska verksamheter som stänger ute kapitalisterna, såsom medeltidens skråväsen eller statliga monopol. För att kapitalister ska få utrymme att existera måste de då förespråka den fria marknaden. Men när väl den kapitalistiska produktionen är dominerande behöver inte längre marknaden vara fri för att den ska kunna fortsätta vara kapitalistisk. Ett fåtal kapitalistiska monopol kan stänga ute alla konkurrenter och ändå fortsätta att fungera kapitalistiskt.

Individens frihet

Fri marknad och privat ägande är viktiga delar av den dominerande kapitalistiska ideologin. Genom att hänvisa till dessa principer och hävda dem som mänskliga rättigheter kan liberaler dra slutsatsen att kapitalismen är det enda ekonomiska systemet som är byggt på frihet.

Vad kritiken av kapitalismen visar är att ett system kan bygga på frihetliga principer, men ändå leda till ofria människor. Den klassiska liberalismens ideal är ett samhälle där alla driver sitt eget företag och tjänar pengar efter förmåga. Den fria marknaden och privata äganderätten är tänkta att leda dit, men i praktiken gör de inte det. Istället skapas en krympande klass av ägare och en växande klass av arbetare, och ingen av dem är särskilt ekonomiskt fri.

Kapitalisterna måste hänsynslöst konkurrera för att maximera sin vinst, annars förlorar de sin klassposition. De har makt över ekonomin, men är inte fria att utnyttja denna makt efter sina ideal, utan måste använda den för att stärka sin ekonomiska ställning. Arbetarna saknar å sin sida makt över ekonomin och sina liv. De måste anpassa sig helt efter sina arbetsköpares önskemål om stort och smått — när de ska arbeta, hur mycket de ska arbeta, var de ska bo, vad de får säga till media, hur de ska klä sig och så vidare. Endast i undantagsfall kan de starta egna företag som har chans att konkurrera med de stora kapitalen.

Denna ofrihet beror inte på att kapitalismen korrumperats. De liberala principernas tendens mot sin egen motsats är konsekvensen av en ekonomi där kapitalister investerar kapital för att få mer kapital — alltså kapitalism.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *