Arbete och kapital är inte jämlikar

Sammanfattning: Många av dagens ekonomer behandlar arbete och kapital som jämlikar på den fria marknaden. I denna artikel förklaras varför kapitalet alltid har ett maktövertag, på grund av att det kan dra sig ur produktionen, och hur detta övertag är orsaken till att kapitalister kan ta ut vinst.

Grundläggande begrepp

För all mänsklig produktion behövs en kombination av arbete, kunskap och produktionsmedel. Med produktionsmedel menas alla de ting som behövs i produktionen, såsom material, bränsle, byggnader, maskiner, verktyg eller mjukvara.

I en marknadsekonomi tar man betalt för sitt bidrag till produktionen. I en kapitalistisk ekonomi finns två huvudsakliga grupper som tar betalt: lönearbetare och kapitalister.

Lönearbetare säljer sitt arbete och sin kunskap i ett paket. Man brukar därför dela upp arbete i kvalificerat och okvalificerat, beroende på hur mycket eftertraktad kunskap arbetaren besitter. Oavsett får arbetaren betalt i form av lön.

Kapitalister kan också bidra med kunskap, genom att de deltar i företagets ledning, men främst tar de betalt för sin insats av kapital.1 Deras penningkapital används för att köpa produktionsmedel, men också för att köpa arbetskraft. Kapitalet omvandlas då från penningform till produktivt kapital. Men det är från kapitalistens perspektiv fortfarande kapital, alltså tillgångar som används för att skaffa mer tillgångar.

För de kapitalister som äger företag kommer betalningen i form av vinst. För de finanskapitalister som lånar ut pengar kommer den i form av ränta.

Alla inkomster från den kapitalistiska produktionen kan delas upp i lön eller kapitalinkomst.2 En viss andel av samhällets produktion tillfaller arbetare (i form av lön) och resten går till kapitalister (i form av vinst och ränta). Ifall lönerna ökar utan att produktionen också gör det måste vinsterna falla, och vice versa.

Ömsesidigt beroende

Lönearbetare och kapitalister är beroende av varandra. Arbetaren kan inte producera fysiska varor direkt till marknaden utan att ha produktionsmedel, och för det krävs pengar. Även i den rena tjänstesektorn har arbetaren svårt att klara sig på egen hand, även om det där kan behövas färre (eller inga) produktionsmedel.3 Företag blir sällan lönsamma på en gång, och tills dess behövs en insats av pengar till arbetarens konsumtion. Den tidsperiod som krävs för att bygga upp ett kontaktnät av kunder och leverantörer bidrar till behovet av startkapital.

För att bli effektivt och konkurrenskraftigt måste ett företag dessutom oftast uppnå en viss storlek, med mer än en anställd. Kapitalistens funktion blir då att ha tillräckligt med pengar för att betala löner till en större grupp på en gång, samt betala för eventuell lokal, och på så sätt sammanföra dem i effektivt samarbete. Kapitalet används också för reklam, administration, patent och andra sidotjänster som en enskild arbetare skulle ha svårt att betala ur egen ficka.4

Kapitalister är beroende av arbetare för att kunna producera varor. Därmed finns ett ömsesidigt beroende, som skulle kunna tolkas som ett jämbördigt förhållande. Men det är missvisande, för beroendena är av helt olika slag.

Skillnader mellan arbete och kapital

Arbete och kapital kommer till världen på olika sätt, har olika funktion i ekonomin och beter sig på väldigt olika sätt på marknaden. Trots detta betraktas de ofta som jämlika samarbetspartners av ekonomer.5 Var och en bidrar frivilligt med vad de har att erbjuda och får betalt i enlighet med vad deras vara (arbetskraft, kunskap eller kapital) är värd, menar man. I dessa ekonomers modeller fungerar dessutom arbetskraft ungefär som vilken vara som helst.

Följande skillnader gör att den bilden inte stämmer:

Arbetskraft produceras inte som andra varor

Att leva medför kostnader i mat, kläder, bostad och så vidare. Denna nödvändiga konsumtion har två syften. Dels håller den oss friska och vid liv, dels kan konsumtionen innebära njutning i sig. Som friska individer, kapabla att ägna oss åt livets olika aktiviteter, får vi på köpet en vara att sälja: arbetskraft.

Denna vara kan säljas på arbetsmarknaden och ge lön. Om priset på arbetskraft (lönen) går ner så blir det mer oattraktivt att arbeta. Här gör konventionella ekonomer antagandet att alla människor kan välja fritid framför arbete, om de känner att arbetet inte betalar tillräckligt. Men om man ställer sig utanför arbetsmarknaden så måste man ju ändå betala för livsmedel. Livet fortsätter att kosta pengar, men ger ingen inkomst. Ens arbetskraft fortsätter att produceras, men går osåld. Detta är ohållbart, och man tvingas ut på arbetsmarknaden igen.

Produktionen av varor i kapitalistiska företag sker på helt andra villkor. Ifall varans marknadspris är för lågt, så att företaget inte är lönsamt, kan företaget (likt arbetaren) minska sin försäljning. Men till skillnad från arbetaren kan företaget också minska sin produktion, eller lägga ner helt. Produktionen och dess medföljande kostnader kan alltså anpassas efter marknaden.

Ett företag är på sätt och vis lika beroende av marknaden som en arbetare. Men till skillnad från arbetaren har det kapitalistiska företaget inte ett ovillkorligt behov av att överleva, eller ”producera arbetskraft” i en bestämd mängd. När företaget inte nöjer sig med sin situation på marknaden kan det välja att sluta existera. Arbetaren måste dö för att bli av med sina fasta utgifter.

Men är inte kapitalisten bakom företaget också beroende av en inkomst? Kan denne verkligen lägga ner sitt företag utan att svälta ihjäl? Ja, kapitalisten har flera alternativ som förklaras i följande punkter.

Pengar kan investeras eller konsumeras

Vanligtvis investerar kapitalisten sina pengar och lever på vinsten eller räntan. Om denna kapitalinkomst periodvis är för låg att leva på, så kan man som kapitalist istället leva på att konsumera sitt kapital. Ifall man har en stor mängd sparade pengar så kan man ju gå till affären och handla för dem. Har man dyrbar fast egendom kan man använda den som säkerhet för att ta ut ett lån. Pengar i företag, som annars skulle användas till att köpa nästa periods arbetskraft och material, kan plockas ut som vinst istället för att återinvesteras.

Detta är så klart inte långsiktigt hållbart, men ger kapitalisten en grundläggande trygghet som arbetaren inte har.6 Pengar som inte går in i produktionen kan konsumeras, men arbete som inte går in i produktionen går förlorat.

"Nu har jag sparat på krafterna i 5 år. Jag har inte rört ett finger! ...blir det nå'n ränta på 3 kg navelludd?

Ifall arbetare vill ställa sig utanför produktionen måste de spara pengar till a-kassor, strejkkassor och liknande. Genom att leva av sådana kassor kan de tillfälligt vägra att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna. När utbudet av arbetskraft minskar blir den mer värdefull. På så sätt kan arbetare kräva högre löner och bättre arbetsvillkor. Men detta kräver att många arbetare samlar sina begränsade medel och organiserar sitt motstånd. För kapitalister är saken enklare. De har mer pengar, per definition. Kapitalet utgör sin egen stridsfond, eftersom det kan konsumeras.7

Kapitalister kan också arbeta

De flesta kapitalister har förmågan att arbeta, och kan därför sälja sin arbetskraft som en sista utväg. De flesta arbetare har däremot inte något kapital att leva av.

Ifall fördelningen mellan vinst och lön är till arbetarnas fördel, så kan kapitalister arbeta mer för att täcka sina förluster. De blir då mindre beroende av sitt kapital och kan ta ut det ur produktionen. I det motsatta fallet, när vinsterna är höga och lönerna låga, så kan arbetare inte välja att arbeta mindre och leva mer på sitt kapital. De har ju inget kapital att leva av, det är därför de är lönearbetare!

Kapital kan ge inkomst utanför produktionen

Som klass är kapitalister beroende av att det finns arbetare, annars måste de själva ta arbetarnas plats i produktionen. Men för den enskilde kapitalisten är beroendet inte lika starkt. Det finns nämligen sätt att investera kapital och ta ut vinst utan att blanda in arbetare.

Det första är att låna ut pengar till konsumtion eller bostadslån. Kapitalisten behöver då inte anställa någon och är inte heller beroende av ränta från en annan kapitalist som har anställda. Man tar istället ränta direkt från konsumenterna.

Det andra är att spekulera i värdepapper, valutor, råvaror, fastigheter och så vidare. Istället för att ta ut vinst från produktiva investeringar så tjänar man pengar på att köpa billigt och sälja dyrt. Sådana investeringar tillför inget till samhället i form av faktiska varor och tjänster. Det blir inte heller många jobb. En viss mängd arbetskraft kan behövas när finanssektorn expanderar, men den är liten i förhållande till hur mycket pengar som omsätts.

Ju mer pengar som används för att spekulera, desto mer stiger priserna på spekulationsobjekten. Ju snabbare priserna stiger, desto större vinster kan man göra. Detta ökar intresset för att spekulera, vilket skapar en ond cirkel och bubblor som måste brista. Ändå är det kortsiktigt ett mycket realistiskt sätt för kapitalister att tjäna pengar utan att anställa någon. När bubblan väl brister skapas förvisso vinnare och förlorare bland spekulanterna. Men de största vinnarna är de som lyckats sälja innan bubblan sprack, inte de som aldrig spekulerade. Att genom spekulation dränera den produktiva ekonomin på pengar är alltså inte ett irrationellt beteende för enskilda kapitalister.

Arbetskraft kan inte investeras på börsen och växa i värde. Det måste ingå i produktionen för att ge en inkomst. Därför blir beroendeförhållandet mellan arbete och kapital skevt.

Arbete kan inte läggas på hög

Kapital kan samlas i form av pengar, värdepapper och varor. Genom att återinvestera sina kapitalinkomster kan man också få mer kapital. Detta möjliggör ökad vinst, som kan ge ännu mer kapital i exponentiell takt. Ju större ett kapital är, desto mäktigare blir det i relation till arbetare och andra kapital. Kapitalet stärker därför hela tiden sin position, bara genom sin normala verkan. Den enda gränsen för kapitalets tillväxt är storleken på hela den kapitalistiska ekonomin.

Arbetskraft fungerar helt annorlunda. Den förbrukas i samma stund som den produceras, och kan inte sparas. Hur mycket livsmedel arbetaren än köper kan hen inte öka sin arbetskraft mer än kroppen och dygnets timmar tillåter. Därför kan arbetare inte sälja sin arbetskraft för att få mer arbetskraft.8

Däremot kan kapitalister använda sin vinst till att anställa fler. Från deras perspektiv kan köp av arbetskraft leda till ökad inkomst, som leder till större köp av arbetskraft. Arbetskraft som köps kan alltså fungera som expanderande kapital, men den egna arbetskraften kan inte göra det.

För att arbetaren ska få samma förutsättningar som kapitalisten måste denne övergå till att bli kapitalist. Enskilda arbetare, som på något sätt lyckas skaffa tillräckligt med pengar, kan göra den resan. Det är dock omöjligt för alla att bli kapitalister. Både i praktiken (eftersom man inte har pengarna) och i teorin (eftersom produktionen kräver att det finns arbetare).

Slutsats: Arbetsmarknadens ojämlika dynamik

Arbetskraftens pris är lön och förmåner i relation till arbetstimmar och arbetsvillkor. När efterfrågan på arbete är hög måste företag konkurrera om arbetare. Då kan arbetarna kräva ett högre pris för arbetskraften, vilket ger mindre över till vinst och ränta.

Ifall efterfrågan på arbete är låg, och arbetslösheten alltså är hög, så måste arbetare konkurrera med varandra om jobb. Det pressar ner arbetskraftens pris, vilket lämnar mer utrymme för vinst. Förhållandet mellan löner och kapitalinkomster avgörs därför i första hand av hur utsatta arbetare är på arbetsmarknaden. Detta beror i sin tur på hur mycket arbete företagen behöver. Ju mer kapital som investeras i produktion som kräver någon form av arbete, desto mer arbete efterfrågas totalt.

Samtidigt styrs kapitalisters vilja att investera av hur mycket vinst de kan göra. Om lönekraven är för höga och vinsterna för låga kan de vägra att investera sitt kapital. Kapitalister kan därför kräva vinst för att investera, vilket är vinstens orsak!9

Detta leder till cykler på arbetsmarknaden. När kapitalister ser möjligheter att göra vinst investerar de i produktionen. Detta ökar efterfrågan på arbete, vilket pressar upp lönerna. Det minskar i sin tur andelen som går till kapitalinkomster. Vinsterna avtar, vilket minskar kapitalisternas investeringar i den produktiva ekonomin. Efterfrågan på arbete sjunker, och lönerna sänks tills det går att göra godtagbar vinst igen. En ny cykel kan då inledas.

Den minsta godtagbara vinsten bestäms på så sätt av kapitalisterna. Men på en oreglerad marknad bestäms den lägsta godtagbara lönen inte av arbetarna. Om lönen faller så har de inte samma möjlighet som kapitalet att ställa sig utanför. Med låga löner kan man istället vara tvungen att arbeta mer för att ha råd med sina fasta utgifter. Tillräckligt låga löner kan därför öka utbudet av arbetskraft, vilket sätter ytterligare press på lönerna nedåt.10

Cyklerna på arbetsmarknaden går alltså inte mellan att vara till kapitalets fördel och att vara till arbetarnas fördel. Villkoren ställs hela tiden av kapitalet, som är minst beroende av motparten och därför har den största makten.

Vissa grupper av arbetare kan dock tjäna långt mer än andra. Höga löner är en förlust för kapitalet, så detta måste kompenseras med högre vinst någon annanstans. Inom ett företag kan några ha väldigt hög lön, om andras löner är tillräckligt låga. Kapitalistiska företag som gör vinster utöver det normala har också utrymme att betala löner utöver det normala. Om de till exempel säljer en vara som är väldigt efterfrågad, och utbudet inte har kommit ikapp, så är konkurrensen på varumarknaden svag. Då kan de ta ut höga priser, långt över sina kostnader. I sådana sektorer kan lönerna tillåtas stiga utan att vinsterna hotas.

Men alla varumarknader kan inte samtidigt (eller i evighet) ha en efterfrågan som överskrider utbudet. Ifall de stora vinsterna istället kommer av ett mer permanent monopol så blir konsumenterna förlorare. Arbetares förbättrade situation i dessa sektorer är alltså både temporär och privilegierad, i betydelsen att alla omöjligt kan få samma fördelar. Om alla kapitalistiska företag tog ut monopolvinster så skulle arbetarnas högre löner ätas upp av konsumtionsvarornas högre priser.

Vissa grupper av arbetare kan alltså leva gott inom kapitalismen, men på det stora hela är systemet upplagt till kapitalets fördel. Lägg till detta att kapital har förmågan att växa explosionsartat, och att kapitalets makt är beroende av dess storlek. Då får man ett system där maktskillnader inte bara är inbyggda, utan tenderar att bli större.

Vad är kapitalismen?

Sammanfattning: Kapitalism är ett ekonomiskt system där kapitalister investerar kapital för att få mer kapital. Det är också namnet på den grupp ideologier som rättfärdigar ett sådant system. Kapitalism och fri marknad är alltså olika saker, även om det finns kopplingar mellan dem. Liberalers försvar av kapitalismen grundar sig delvis på att man inte gör denna distinktion.

Finns renodlad kapitalism?

Ordet kapitalism används ofta utan att tydligt definieras. Kapitalismens förespråkare och kritiker har i regel olika syn på vad dess kärna är, vilket gör att de har svårt att förstå varandra.

Förespråkare vill gärna fylla sin definition med positivt laddade ord som frihet och rättigheter. ”Kapitalism är fri marknad, fri företagsamhet och privat äganderätt” kan man höra. Kritikers definitioner kan vara mer negativt laddade, i stil med ”kapitalism är ett klassamhälle byggt på att rika exploaterar fattiga.”

Vanligtvis är man i alla fall enig om att kapitalism syftar på det ekonomiska system som vi lever med idag. Detta är också hur termen först användes, som en praktisk etikett för att beskriva den moderna ekonomiska verkligheten i västvärlden, i kontrast mot tidigare ekonomiska system, socialismen och ekonomierna i mindre utvecklade länder.

Men även här har det uppstått oenighet. Om man definierar kapitalismen som ”fri marknad” och sedan upptäcker att verklighetens marknader inte är särskilt fria, utan fyllda av regleringar och monopol, så är det lätt att komma till slutsatsen att dagens ekonomi inte är kapitalistisk. Kapitalismen går då från att vara en praktisk etikett på något verkligt till att bli ett ideal.

Utifrån detta perspektiv är dagens moderna ekonomier inte kapitalistiska på riktigt, utan korrumperade versioner av den rena och ädla egentliga kapitalismen. När vänstern pekar på den existerande kapitalismens problem — växande ojämlikhet, ohämmad exploatering av miljön, återkommande kriser och så vidare — så blir därför svaret från många liberaler att dessa problem inte har med kapitalismen att göra. Vi lever nämligen inte i en kapitalistisk värld, så exempel från verkligheten kan inte användas som argument mot kapitalism.

—"Trädet ser lite dött ut... Vi kanske borde hugga ner det?" —"Äh, det där är inget träd! Ett träd har löv."

Det finns ett grundläggande misstag som alla kapitalismens förespråkare gör, oavsett om de menar att dagens ekonomi är verkligt kapitalistisk eller ej. De utgår ifrån att alla förvrängningar av fri marknad, privat ägande och individuella friheter kommer från en utomstående kraft som fördärvar kapitalismen. Vad man ser som den korrumperande kraften utgör den avgörande skillnaden mellan högerns olika politiska ideologier.

För liberalismen är okunskap den stora fienden. Man menar till exempel att vänstern (med sitt kortsiktiga ha-begär och låga begåvning i ekonomisk teori) reglerar kapitalismen på ett sätt som är långsiktigt irrationellt. För konservatismen är problemet de otyglade massorna och moraliskt fördärv. Den kapitalistiska staten måste då skyddas från överdrivet demokratiskt inflytande. För extremhögern är roten till förfall den kulturmarxistiska judekonspirationen.11

Ingen av dem verkar se att det som fördärvar kapitalismen är kapitalismen själv. Fri konkurrens leder till monopol. Individens rätt till privat ägande leder till koncentration av rikedom, så att vissa individer inte äger något. Oreglerade marknader leder till mäktiga storföretag som sedan reglerar marknaderna till sin fördel och så vidare.

Mekanismerna bakom sådana tendenser får behandlas i detalj en annan gång. Poängen är att man inte kan förstå vänsterns kritik av kapitalismen om man utgår ifrån att kapitalismen bara är en rad fri- och rättigheter. I den kritiska bilden av kapitalismen ryms både den rena kapitalismens ideal och dessa ideals förvrängning i verkligheten. De är två sidor av samma mynt.

Vad är då kapitalismen, om den inte är samma sak som liberalismens fri- och rättigheter? Att utgå från kapitalismens konsekvenser, såsom ojämlikhet och exploatering, fångar inte heller fenomenets kärna.

Nyckeln till frågan finns i roten till själva ordet: kapital-ism. En definition av kapitalism som inte utgår ifrån kapital har missat hela poängen med varför begreppet behövs. Detta blir tydligt om man spårar ordets etymologiska ursprung i kapital, via kapitalist och kapitalistisk.

Kapital

Kapital är ett ord med uråldriga rötter. Det kommer från ett gammalt ord för huvud, vilket återfinns i till exempel latinets per capita (per huvud) och engelskans capital city (huvudstad). I överförd bemärkelse kom det att betyda förmögenhet, eftersom rikedom i gamla samhällen ofta räknades i hur många kor man hade — antal kohuvuden.12

Med tiden fick det en mer specifik betydelse inom ekonomisk lära. Kapital är inte vilken rikedom som helst, utan tillgångar som används för att öka sina tillgångar. Adam Smith definierade kapital som den del av en människas tillgångar från vilken denne förväntar sig en inkomst.13

Att använda resurser som kapital är alltså något annat än att använda dem som konsumtionsmedel. När man använder pengar för konsumtion har man förlorat pengarna. För att kunna konsumera igen måste man tjäna nya pengar på något sätt. När man använder pengar som kapital får man tillbaka lika mycket som man lade in och mer därtill!

Kapitalist

En kapitalist är någon som får sin huvudsakliga inkomst från kapital. Det kan vara en industrikapitalist som får vinst från sina företag, en handelskapitalist som köper billigt och säljer dyrt eller en finanskapitalist som lånar ut pengar mot ränta. Förutsättningen för alla dessa inkomstkällor är att man har resurser att investera, ett kapital.

Kapitalisten skiljer sig från till exempel en lönearbetare. Arbetaren får sin inkomst från att sälja sin arbetskraft, inte från att äga en förmögenhet. Som ett annat exempel skiljer sig kapitalisten från en bonde som både äger och arbetar på sin gård. En sådan bonde har förvisso kapital (gården) men kan inte leva uteslutande av själva ägandet, utan måste också själv arbeta med kapitalet för att producera varor.

Att vara kapitalist kan också betraktas som en roll som vem som helst kan träda in i. I den meningen är nästan alla svenskar kapitalister, eftersom våra pensionspengar är kapital som genererar pengar åt oss på börsen. Men de flesta får ändå sin huvusakliga inkomst från arbete. Och de flesta pensionärer lever mest på vad som sparats från deras lön, inte kapitalets avkastning. Trots att vi kan kliva in i rollen som kapitalist ibland, så tillhör vi alltså inte samhällsklassen kapitalister. Det gör bara de som huvudsakligen lever på att tjäna pengar på sina pengar.

Kapitalistens existens är beroende av att det finns andra som inte kan leva på sitt kapital och som därför måste arbeta. Utan icke-kapitalister hade det inte funnits någon produktion. Kapitalisten skulle då själv behöva utföra det praktiska arbetet för att få en inkomst och därmed upphöra att vara kapitalist.

Betyder detta att kapitalister inte arbetar? Nej, de kan ofta arbeta med att förvalta sin förmögenhet eller aktivt delta i styrandet av sina företag. Men i princip skulle de kunna betala någon annan för att göra allt detta och bara leva av sina pengar. De är inte beroende av sitt arbete, utan tar del i styrningen av i huvudsak två anledningar: 1. för att ha något att göra 2. för att de inte litar på andras omdöme.

Kapitalistisk

Att något görs kapitalistiskt betyder att det följer kapitalets och kapitalisternas logik, alltså att tillgångar investeras för att investeraren själv ska få mer tillgångar. Kapitalistisk produktion är när produktionen av varor och tjänster styrs av en sådan logik.14

Men vänta nu, är inte all produktion till för att få mer? I någon mening kanske, men utmärkande för den kapitalistiska logiken är att man vill få ut mer kapital. Pengar investeras för att få ur mer pengar. Man investerar sedan dessa extra pengar för att få ut ännu mer pengar! Att på detta sätt ständigt öka sitt kapital är något som kapitalister måste sträva efter, annars riskerar de att pressas ut från marknaden av större kapital och därmed förlora sin möjlighet att själva leva som kapitalister. Dessutom är en nyckelfaktor att syftet är att öka sitt eget ägande, inte att bidra till samhällets totala välstånd. Slutligen blundar den kapitalistiska logiken för alla andra kostnader än hur mycket pengar som stoppats in i produktionen. Allt som inte har en prislapp är irrelevant, eftersom syftet bara är att få ut mer pengar än man betalat.15

Sett ur det perspektivet blir det tydligare att inte all mänsklig produktiv verksamhet är kapitalistisk. Men eftersom de flesta av oss är så marinerade i den kapitalistiska logiken kan det vara svårt att tänka sig något annat. Därför kan några exempel behövas.

Det mest uppenbara exemplet på något icke-kapitalistiskt är vårt eget arbete i hemmet. Vi investerar arbete, tid och material på att städa, tvätta kläder och laga mat. Vi gör det inte för att vi förväntar oss att få ut mer pengar, utan för att få ut nytta av själva arbetet. Nyttan av ett rent hem och en god måltid är inget vi kan lägga på hög och bilda en förmögenhet av, utan något som vi konsumerar i samma takt som det produceras. Det är ren reproduktion, alltså produktion för att upprätthålla livet och samhället, inte ämnat för expansion. Dessutom är det ofta ämnat till att göra nytta för andra, inte för en själv, något som (fortfarande) är särskilt sant gällande kvinnors hushållsarbete.

Ett annat exempel är offentlig skola och sjukvård. Staten investerar i dessa, inte för att få ut mer pengar än man stoppade in, utan för att uppnå högre utbildning och bättre hälsa. Förvisso kan det i längden leda till högre inkomster för staten, men det är inte slutmålet.

Samtidigt kan offentlig skola och sjukvård anta en kapitalistisk logik om politiker och statliga tjänstemän börjar tänka att syftet med utbildning och hälsa är högre skatteintäkter istället för att se dem som egenvärden. När vårdcentraler och skolor privatiseras, och börjar drivas av kapitalister, blir också produktionslogiken mer kapitalistisk. God vård och utbildning blir inte det övergripande målet, utan underställs jakten på vinst.

Allt icke-kapitalistiskt kan på liknande sätt förvandlas till kapitalistiskt och detta är också många kapitalisters mål. Eftersom de hela tiden vill expandera sitt kapital måste de hitta nya saker att äga och tjäna pengar på. När man inte hittar investeringsmöjligheter i industri och handel börjar man sätta politisk press på att privatisera det offentligt ägda.

Å andra sidan kan produktion av alla möjliga varor och tjänster bedrivas på ett icke-kapitalistiskt sätt. Det behöver inte betyda att staten äger allt. En annan modell är det arbetarägda företaget. Om arbetare själva äger sina företag så styrs inte längre verksamheten av en rent kapitalistisk logik. Arbetarna får inte sin inkomst från att äga, utan från att arbeta. Ägandet är bara en förutsättning för att ge sig själva jobb. Samtidigt ger ägandet dem möjligheten att styra företaget enligt bredare intressen än att bara tjäna pengar. De vill också ha en god arbetsmiljö, meningsfulla arbetsuppgifter och trygga anställningar.16

Om konsumenterna eller lokalsamhället också är delägare så kan verksamheten bedrivas ännu mer holistiskt: hänsyn till miljö, konsumenthälsa och samhälle kan bli egenvärden i styrningen.

Den kapitalistiska logiken präglas istället av att allt styrs av ett enda mål, vinstmaximering.

Kapitalism

Varje samhälle behöver någon typ av produktion eller ekonomisk verksamhet. Annars har människor inget att leva av. Den som äger den ekonomiska verksamheten har den slutgiltiga makten över ekonomin och har därför också stor makt över hela samhället.

Ett kapitalistiskt samhälle präglas av att ekonomin styrs kapitalistiskt, och alltså till stor del ägs av kapitalister. Kapitalisternas ekonomiska makt ger dem social, ideologisk och politisk makt. Hela samhället, medborgarnas världsuppfattning, politiken och vardagen präglas av kapitalisters intressen och kapitalets logik. Vi kan då tala om kapitalismen som samhällsordning.17

Man kan också använda kapitalism som en paraplyterm för allt som är kapitalistiskt. Då kan man tala om olika grader av kapitalism, utan att det behöver vara den dominerande samhällsordningen.

Men kapitalism kan också syfta på en ideologi som förespråkar kapitalismen som system. Utifrån denna tolkning av ordet kan man ibland höra människor kalla sig ”kapitalister”. Vad de menar är att de förespråkar kapitalismen, inte att de får sin huvudsakliga inkomst från kapital.18

Kapitalismen som ideologi är inte en enhetlig lära med ett antal orubbliga principer. När kapitalismkritiker talar om kapitalistisk ideologi menar de alla ideologier som på något sätt rättfärdigar den kapitalistiska ordningen, alltså en ekonomi som ägs av kapitalister. Den klassiska liberalismen är bara en av flera sådana ideologier.

Sambandet mellan liberala friheter och kapitalismen

Har då liberaler fel när de säger att kapitalism är fri marknad, privat ägande och fri etableringsrätt?

Nej, de har rätt i att detta är principer som leder till kapitalism. Samtidigt är de inte nödvändiga aspekter av en kapitalistisk ekonomi. Liberalismen kommer och går, allt eftersom att olika typer av kriser tvingar in politiken i nya riktningar, men kapitalismen blir kvar. Både historiskt och i samtiden finns kapitalistiska stater som aldrig behövt liberalism för att vara kapitalistiska. Kapitalism utan liberalism kan till och med vara mycket ekonomiskt framgångsrikt. Bismarcks Tyskland och det moderna Kina är två exempel på detta.

Låt oss då lite närmare studera hur det privata ägandet och den fria marknaden egentligen hör samman med kapitalismen.

Privat äganderätt

Privat ägande gör det möjligt för kapitalister att existera. En förutsättning för att ha kapital är ju att man kan äga tillgångar. För att det ska kunna finnas en klass av kapitalister måste det dessutom finnas en grupp som inte äger kapital, och som därför blir beroende av kapitalisterna för att kunna producera och konsumera. Denna beroendeställning kan kapitalisterna utnyttja för att ta ut ränta och vinst. De tar helt enkelt betalt för att andra ska få använda deras kapital. Men om alla människor har tillgång till egna eller allmänna produktiva resurser så behöver de inte kapitalisten. Då skulle räntan och vinsten utebli. Kapitalismen kräver alltså en grupp med överflöd av kapital och en grupp med underskott.

Det privata ägandet åstadkommer båda förutsättningarna i ett slag. Genom att jordens begränsade resurser tillåts ägas i privata händer möjliggörs en uppdelning mellan de som äger och de som inte äger.

Enligt klassiska liberaler är det privata ägandet en garant för individens frihet och oberoende. Genom att den enskilde arbetaren har rätt till sin egen jord och sina egna verktyg kan den vara fri. Men det privata ägandet, i sin ideala liberala form, är inte evigt. Eftersom större kapital är starkare än små så konkurreras enskilda producenter ut. Sedan blir det gynnsamt för kapitalister att slå ihop sina pengar i aktiebolag och fonder. Det privata ägandet övergår till att bli socialt. Produktionen ägs inte längre av fria individer utan av demokratiskt styrda kollektiv. Men dessa kollektiv är exkluderande, bara öppna för den som har tillräckligt med pengar att köpa en betydande andel. Vem som äger, en individ eller ett kollektiv, blir inte längre den överordnande principen. Vinstmaximeringen ställer sig över allt. Det privata ägandet övergår i ett kapitalistiskt ägande.19

Den privata äganderätten skulle kunna begränsas, så att bara vissa får äga, utan att kapitalismen på något sätt försvinner. Rätten för individer att äga kapital skulle också kunna avskaffas, så att endast stora aktiebolag får finnas, men produktionen skulle fortfarande kunna vara kapitalistisk. Liberalismens privata äganderätt är bara en av många former av ägande som möjliggör kapitalism.

Fri marknad

För att kunna tjäna pengar på kapital krävs en marknad. Men att marknaden görs fri och öppen blir bara nödvändigt för kapitalismen ifall produktionen redan domineras av icke-kapitalistiska verksamheter som stänger ute kapitalisterna, såsom medeltidens skråväsen eller statliga monopol. För att kapitalister ska få utrymme att existera måste de då förespråka den fria marknaden. Men när väl den kapitalistiska produktionen är dominerande behöver inte längre marknaden vara fri för att den ska kunna fortsätta vara kapitalistisk. Ett fåtal kapitalistiska monopol kan stänga ute alla konkurrenter och ändå fortsätta att fungera kapitalistiskt.

Individens frihet

Fri marknad och privat ägande är viktiga delar av den dominerande kapitalistiska ideologin. Genom att hänvisa till dessa principer och hävda dem som mänskliga rättigheter kan liberaler dra slutsatsen att kapitalismen är det enda ekonomiska systemet som är byggt på frihet.

Vad kritiken av kapitalismen visar är att ett system kan bygga på frihetliga principer, men ändå leda till ofria människor. Den klassiska liberalismens ideal är ett samhälle där alla driver sitt eget företag och tjänar pengar efter förmåga. Den fria marknaden och privata äganderätten är tänkta att leda dit, men i praktiken gör de inte det. Istället skapas en krympande klass av ägare och en växande klass av arbetare, och ingen av dem är särskilt ekonomiskt fri.

Kapitalisterna måste hänsynslöst konkurrera för att maximera sin vinst, annars förlorar de sin klassposition. De har makt över ekonomin, men är inte fria att utnyttja denna makt efter sina ideal, utan måste använda den för att stärka sin ekonomiska ställning. Arbetarna saknar å sin sida makt över ekonomin och sina liv. De måste anpassa sig helt efter sina arbetsköpares önskemål om stort och smått — när de ska arbeta, hur mycket de ska arbeta, var de ska bo, vad de får säga till media, hur de ska klä sig och så vidare. Endast i undantagsfall kan de starta egna företag som har chans att konkurrera med de stora kapitalen.

Denna ofrihet beror inte på att kapitalismen korrumperats. De liberala principernas tendens mot sin egen motsats är konsekvensen av en ekonomi där kapitalister investerar kapital för att få mer kapital — alltså kapitalism.